Min kärlek till hästar har funnits där så länge jag kan minnas. Jag växte upp på en ridskola där jag var flera dagar i veckan och hjälpte till både med ridskolans hästar och tävlingshästarna på samma gård. Under de åren lärde jag mig rida och jag lärde mig kunna göra precis det jag ville/skulle med hästarna, både från marken och i sadeln. Men i många fall var det med en klump i magen, en känsla av att något var fel. Tyvärr blev konsekvensen oftast om jag inte var sträng mot hästen att det kom någon annan och gjorde något mycket värre mot den. Inom den traditionella hästvärlden finns det ofta en stark social hierarki och mängder med  "sanningar" som florerar utan någon som helst grund och som barn får man bara anpassa sig. Jag hade drömt om att kunna kommunicera med hästarna länge när jag såg en annons om att Tamara Baltzar skulle ha en kurs i djurkommunikation när jag var 14 år. Jag gick den och det visade mig att det fanns något mycket djupare, något som dock stod i stor kontrast till hur mitt hästliv såg ut.

Båda de här sidorna av hästvärlden fanns sedan med mig under många år. Jag jobbade hos hoppryttare och i travstall. Jag utbildade mig till hästmassör hos Axelsons, inom hästunderstödd terapi och ridterapi. Under en period när jag mådde dåligt blev det ett ofrivilligt uppehåll från hästvärlden och efter det var det som att jag ville börja om från början med allt. Under 1,5 års tid var jag medmänniska och hjälpte till hos "Hästvis" och därefter hos Maya Landvik, vilket gav mig ett helt annat utrymme att umgås med hästar på sätt som kändes rätt för mig. Våren 2024 påbörjade jag min drömutbildning hos Emelie Cajsdotter, där jag kommer utbilda mig i bland annat empatiska möten/djurkommunikation, samexistens, medkänsla och traumabearbetning i flera år framöver.

Jag önskar en hästvärld som går emot att hästens naturliga behov får ta mer plats, att man sätter relation före prestation och pengar samt att alla hästar ses som individer.